onsdag 29 april 2015

Lägesrapport

Många undrar kanske var vi befinner oss nu i processen, vad händer. Hade vår kommun skött sig så hade nog våra första papper nu varit på väg till Adoptionscentrum (AC). Men eftersom socionomerna i vår kommun blir gravida stup i kvarten och vikarien aldrig börjar innan den andre slutar så att de överlappar varandra och har överlämning av ärenden så blir det alltid en massa strul. Sedan vi började 2012 har vi haft fyra (!) olika utredare som har varit inblandade i våra ärenden, och då har jag inte räknat med deras chefer som också har fått hoppa in för att vi har behövt få saker gjort. Det är oerhört frustrerande och skapar så mycket merjobb för oss och tar mycket längre tid än nödvändigt.

Den här gången rann begären över för mig när jag upptäckte att vår utredare inte hade gjort de ändringar i texten som vi hade bett henne om innan hon lämnade in det till nämnden och kommunen sa att om ändringarna ska göras måste den upp i nämnden igen. Som tur e lugnade handläggaren på AC mig med att de ändringar vi hade velat göra inte var av avgörande karaktär utan bagateller som inte är av betydelse så vi kunde strunta i att göra dem. Men just eftersom det är bagateller så är det helt befängt att vår kommun säger att den måste upp i nämnden igen om de ska göras. Det är bara löjligt och patetiskt. Jag hade förstått om det hade varit saker som hade rört oss personligen som hade varit avgörande för bedömningen av oss som föräldrar som är det de ska bedöma. Men det här handlade om att det var gammal text som inte var uppdaterad som tex att min mamma numera är pensionär och antal år som mina svärföräldrar nu har varit pensionärer.
Hade vi varit tvungna att göra ändringarna så hade vi fått vänta ytterligare 1-2 månader bara för att vår utredare har slarvat. Så ett råd till er som gör utredningar, var noga med att läsa igenom er utredning och har ni ändringar ni vill göra så be att få se utredningen en sista gång innan den lämnas in. Alla kommuner är visserligen inte som vår som måste ta upp utredningarna i nämnden för minsta lilla ändring och uppdatering.

Visserligen är de nya personerna snälla och hjälper till så gott de kan. Även cheferna. Och att personerna som jobbar där ständigt blir gravida kan ju ingen rå för. Men hade vikarien bara börjat ett par veckor innan den andre slutar så hade vi sluppit jättemycket av all den här ovetskapen som skapar merjobb och frustration. Vår utredare glömde tex att skriva under vår utredning så nu måste hon antingen komma in till kontoret, vilket hon kanske inte kan eller vill om hon precis har fött barn. Eller så får utredningen skickas till henne och får sedan skicka tillbaka den men det kommer ju ta flera extra dagar. Vi har heller inte fått alla våra papper tillbaka i original så vi kan inte ta några kopior och skicka till AC. Men idag hoppas jag att det ligger ett kuvert i receptionen med rätt papper hos kommunen som vi kan hämta upp.

Första steget för att sätta igång processen och bli aktivt sökande när man är klar med sin medgivandeutredning är att skicka in utredningen tillsammans med läkarintyg, foto och några andra dokument till sin adoptionsorganisation. Det är alltså detta vi väntar på att få kunna göra nu men behöver alltså få våra papper som kommunen sitter på. Men vi har ändå satt igång med att göra de andra saker som vi vet behöver göras därefter. Som tex psykologutredningen som vi påbörjade igår. Den tar 4-5 veckor innan den är helt klar så det är skönt att ligga lite före med den. Utredningen är skickad till översättaren för översättning och ny tid med läkaren är inbokad för att förnya läkarintygen som måste vara på engelska och max får vara 3 månader gamla. Det här kan vi göra eftersom vi vet vad som ska göras pga att vi har gjort det här en gång förut. Och för att vi vet att det inte är någon kö till Sydkorea så vi kan skicka våra papper direkt när vi är klara. Är det första gången så vet man inte vad man ska göra, det är olika för alla länder. Och sen är det ju för det mesta kö till länderna innan man kan skicka sina papper.


Psykologtest del 1 check!


Igår var vi och gjorde de nya obligatoriska psykologtesten som Sydkorea numera kräver. Såklart inget man ser fram emot att bli granskad ännu mer men jag kan på ett sätt förstå att de kräver det då det ger en djupare bild om vem man är som person än utredningen som görs av Socialen. Men frågorna var rätt knasiga, iaf i det ena testet. En massa frågor om man hade vanföreställningar, hörde konstiga röster, såg syner, om det var någon som var ute efter en, om man tänkte på eller drömde om sex jämt, om man hade konstiga sexpreferenser, om man tyckte om eld, om man hade skakningar, ont uppe på huvudet osv. Och mååånga frågor var det! Det ena testet var på över 560 frågor och det andra på över 170 frågor. För mig tog det drygt fyra timmar (!), men för Måns gick det fortare, han var nog klar en timme före mig. Man var rätt mör i både huvudet och handen efteråt efter allt kryssande.

Det här var alltså del 1 av psykologutredningen. Nästa vecka ska vi dit enskilt och gå igenom testresultaten och ha ett samtal som blir ett utlåtande från psykologen. Puh! Och sen är det bara till att hala fram den stora plånboken och hosta upp 16 000 kr. Det är visserligen liten droppe av den stora totalsumman som allt kostar men det är en ny större kostnad som har tillkommit förutom den senaste höjningen av avgiften från AC och många bäckar små... Så om ni känner att ni vill stötta och hjälpa oss en bit på vägen får ni gärna bidra antingen genom en frivillig donation via Payson eller om ni vill köpa en av mina fototavlor. Länk till båda hittar ni i högermenyn. Tack på förhand!

söndag 26 april 2015

Adoption är en klassfråga

Pengar, pengar, pengar
Pengar är ett knivigt ämne, för många. Men när det kommer till adoption är det lite extra knivigt. Med dagens höga avgifter för adoptioner och att den svenska regeringen inte har höjt det så kallade adoptionsbidraget på många år så att det har hängt med i samma takt som höjningen av adoptionskostnaderna så är det idag en klassfråga att man ska ha möjlighet att adoptera.

Adoptionskostnader
Det finns olika delar som adoptionskostnaderna består av, en del är kostnader i utlandet, en del är kostnader i Sverige och den tredje delen är familjens egna kostnader. Alla dessa delar varierar från land till land och från olika organisationer. Organisationen som vi är med i, Adoptionscentrum - AC, är vad jag har förstått både dyrast och där man får minst praktisk hjälp. Allt arbeta med att kontakta myndigheter, samla ihop och fylla i dokument, få dem översatta och stämplade får vi göra själva. Men vad jag har hört om några andra organisationer så hjälper de till med en del av det arbetet. Men det är bara AC som har Sydkorea som land så vi har inget alternativ att välja  någon annan. På sin hemsida har de specat vad som ingår i de olika delarna och vad de kostar.
För Sydkorea, som har de allra högsta kostnaderna av alla länder, så är kostnaderna till landet idag 158 350 kr, i den summan är 148 250 kr vårdkostnader i landet enligt AC. Det låter ganska rimligt då barnen bor större delen av tiden i fosterfamiljer som kostar mer än barnhem. Och då vistelsetiden i fosterfamiljerna har förlängts pga de numera långa handläggningstiderna hos myndigheterna så har dessa kostnader stigit. 6 100 kr är för förmedlingsarbete i utlandet. Sedan ska man betala 84 400 kr till AC där 60 000 kr enligt deras uppställning är förmedlingskostnader i Sverige. Det ställer jag mig lite frågande till. Jag vet inte riktigt vad de menar med detta och vad det är för arbete de skulle göra i Sverige när det gäller förmedlingsarbete. Vi gör som sagt det mesta arbetet själva. Det de hjälper oss såklart med är att tala om vilka papper vi ska sammanställa, går igenom dem så att de är korrekt ifyllda, svara på frågor om vi behöver hjälp samt skickar vidare våra handlingar och ärende till Korea.
Jag förstår att det är en del arbete med att upprätthålla samarbetet med landet och kommunikationen med dem. Det är isf deras största förmedlingsarbete. I Sverige är det ju vi själva som gör i stort sätt allt arbete. Utöver de 60 000 kr så har de specat 15 000 kr för administrativa kostnader. Jag förstår också att det kostar att ha personal som arbetar med det här och att de säkert har fullt upp men det är mycket pengar som man inte förstår vad de går till i ens eget ärende. Jag är ifrågasättande vad de stora summorna man betalar till AC och inte till landet går till men jag har inte ställt de frågorna till AC och kan därför heller inte klaga så mycket. Bara, reflektera, undra och fundera.
Den tredje delen av adoptionskostnaderna är sedan våra egna utgifter och kostnader, allt från läkarbesök till Notarius Publicus underskrifter och sedan såklart resa och uppehälle i landet. I Koreas fall har ytterligare en dyr kostnad fallit in här sedan vi adopterade sist, psykologtester. Den billigaste vi har hittat kostar 16 000 kr :O

Ett projekt som heter "Special Families", Längtansfamiljer, som organisationen Fertility Europe har. Vykort från familjer från hela Europa med berättelser om hur de till sist fick sin längtansfamilj, genom assisterad befruktning, adoption, fosterfamilj eller annat sätt.

Adoptionsbidrag
För att underlätta internationella adoptioner infördes 1988 ett adoptionsbidrag på 20 000 kronor, utifrån ambitionen att samhället skulle hjälpa till med ungefär hälften av de kostnader som då var förenade med en internationell adoption. År 2001 höjdes bidraget till det dubbla, 40 000 kronor, vilket då motsvarade omkring 40 procent av den genomsnittliga adoptionskostnaden. Sedan dess har kostnaderna för en adoption ökat drastiskt. Idag ligger kostnaden man betalar till organisationen på, beroende på land, mellan 100 000 till 250 000 kr. Sen tillkommer ännu mer kostnader för dokumentation, tester, resa och uppehälle, de kostnaderna kan vara uppåt 150 till 200 000 kr. Både Adoptionscentrum och politiker som har skrivit motioner till Riksdagen har under många år försökt få till en ändring men utan framgång. Det är verkligen på tiden för en höjning till 80 till 100 000 kr. Detta skulle genom att minska adoptivföräldrarnas ekonomiska belastning även gynna barnet. Utifrån barnperspektivet finns det anledning att uppmuntra till adoption, så att barn som exempelvis får börja sitt liv på ett barnhem kan få en egen familj genom adoption. I Norge har de i år höjt sitt bidrag till 80 000 norska kronor, heja Norge och skäms Sverige om ni inte gör detsamma!
Adoptionscentrum har idag publicerat en debattartikel om bla detta. Läs den här.

Kommunala bidrag
En del kommuner har själva försökt införa egna adoptionsbidrag utöver det statliga, som man får genom att ansöka hos Försäkringskassan efter man har kommit hem med sitt barn. Men de har fått ta bort dem då det strider mot lagen för en kommun att ge sådana bidrag. jag har inte grottat ner mig i ämnet så jag vet tyvärr inte vilken lag det strider mot. Så det man får göra är att spara och låna.

Nu är det kanske någon som läser detta som tycker att "varför ska jag betala för er adoption med mina skattepengar". Men då tänker man kanske inte på att vi betalar för er förlossning och barnets första år med våra skattepengar. Det är inne i systemet och så naturligt så det tänker man inte på. Men om man vill hårddra det så kan man jämföra det så. Fast jag är inte mycket för att behöva göra sådana jämförelser eller paralleller, men ibland måste man ta till det för att folk ska förstå. Det är så mycket som folk tar för givet och som en självklarhet att de ska få. Men när det blir uttalat att någon grupp ska få en specifik hjälp eller bidrag då är man emot det. Det finns en massa bidrag som inte jag får ta del av och pengar som går till olika grupper i samhället som jag om jag fick välja kanske inte skulle vilja ge mina skattepengar till. Men som tur är så får vi inte välja, vi hjälps alla åt.

Fundraising/insamling
I USA är det generellt vanligt och mycket vanligare än i Sverige med så kallad fundraising. Att man som privatpersoner och nätverk och inte bara stora traditionella organisationer samlar in pengar till olika ändamål. Man hjälper gärna till och ger till de personer och saker man brinner för, även om det så är en liten summa. Som sagt så är det väldigt stora kostnader för en adoption idag och adoptionsbidraget hjälper knappt till. I vårt fall då vi ska adoptera från Sydkorea så är adoptionsbidraget bara 16% av kostnaden till organisationen, sen tillkommer som sagt andra kostnader utöver det på 100 till 150 000 kr beroende på resor och uppehälle. Vi sparar så mycket vi kan men så mycket pengar är svårt att spara till om det inte ska ta hur många år som helst och då skulle vi hinna bli för gamla. Så med inspiration av fundraisingen i USA när man ska adoptera har jag tänkt göra ett försök att göra detsamma. Först och främst säljer jag mina fotoalster som man sedan själv ramar in. Jag har även en donationsknapp i högermenyn där man kan skänka en valfri summa, många bäckar små. Sen har jag ett par andra saker i rockärmen som jag tänkte testa senare. Vi håller tummarna för att det här ska funka även i Sverige så att vi får en liten hjälp på traven iaf. Vill inte den svenska staten hjälpa till kanske det finns några vänliga själar där ute som vill :)

fredag 24 april 2015

Pastellfärger i barnrummet

Som inredningsintresserad längtade jag som ofrivilligt barnlös jättemycket efter att få inreda barnrummet i vårt hus. Sorgen över att inte ha och kunna få barn späddes också på när man varje dag gick förbi det där oinredda rummet. Ett rum som inte kändes lönt eller inspirerande att lägga pengar på och inreda till något annat.

När det väl började bli veklighet och vi började närma oss att vi skulle kunna få adoptera så började vi så smått fixa till det där tomma rummet iaf. Det behövdes fräschas upp och då passade vi på att sätta upp en fondtapet  som vi tänkte skulle kunna passa oavsett om det skulle bli en pojke eller flicka. Det här gjorde vi redan flera månader innan vi skickade våra papper till landet. När vi sedan nästan 1 år senare fick vårt barnbesked om att Viggo väntade på oss så satte vi igång och inredde rummet. Förutom att jag var ivrig och hade längtat efter det i så många år så var det ett sätt för mig att förbereda mig på att vi faktiskt skulle få ett barn. Sen är det ju lite skillnad också om man föder barn eller adopterar barn, ett spädbarn behöver ju inget eget rum den första tiden så det har man tid att göra senare. Men ett adopterat barn är oftast ett par år gammalt och har behov av ett eget rum på ett annat sätt med plats för lek och leksaker.

Som inredningsintresserad och som gillar att göra om saker, både gamla och nya, så har jag fortsatt att förändra rummet även efter vi fick hem Viggo. De senaste projekten är byrån och tavelramarna från Ikea som har fått sig en makeover. Byrån heter "Koppang" och har svarta knoppar i original. Jag har köpt obehandlade knoppar av furu som jag sedan har målat i tre olika pastellfärger. Samma färger som jag har målat om tavelramarna i. Tavelramarna heter "Nyttja" och var från början knallgröna. Knopparna till byrån har jag beställt från It's Design. Barntavlorna är designade av Mias Idé & Atelje.








måndag 20 april 2015

Vi har blivit godkända!



Jippi, äntligen har vi fått vårt medgivande godkänt! En stor lättnad! Trots att jag vet att nämnden mycket sällan går emot rekommendationen från utredaren att man ska bli godkända som adoptivföräldrar, att vi redan har blivit godkända en gång tidigare och inget har förändrats så vågar jag inte ta något för givet. Allt kan hända när det gäller adoptionsprocesser och beslut och ens liv ligger i myndigheternas händer.

Det blev en extra lång väntan då vårt ärende inte hann komma upp i nämnden i mars då vi var klara utan kom först med nu i mitten av april. Så det har varit en lång och jobbig väntan. Men nu är vi godkända för att få adoptera ett syskon till vår älskade Viggo!

Nu är det bara till att kavla upp ärmarna och sätta igång med pappersarbetet. Vi kommer att få ett långt dokument med instruktioner om vilka papper som ska samlas in, fyllas i och hur. Vi har bokat in den lite smått fruktade psykologutredningen som numera krävs för Sydkorea. Flera timmar hos psykologen och 16 000 kr fattigare kommer vi att bli. Förmodligen ska ett nytt läkarintyg fram, dokument ska översättas, papper ska skrivas under och foton ska tas. Mycket arbete men ett arbete framåt i rätt riktning, mot en komplett familj, ett syskon till Viggo.


 Fotoshopen

onsdag 15 april 2015

Vår resa mot en familj - del 3

Då har vi kommit till del tre i vår historia och resa till vårt längtansbarn. Har du missat de andra delarna kan du läsa dem här, del 1, del 2.

Tre månader tog det att få till all dokumentation som skulle samlas ihop till Sydorea. En oerhört lång tid i det här sammanhanget varje dag man missar i tid känns som en enorm förlust. Varför det tog så lång tid för oss var för att socialen än en gång strulade pga att personalen ständigt bytts ut. Det tog mycket på krafterna och var oerhört frustrerande. Men nu var iaf äntligen alla papper insamlade, stämplade och skickade till Sydkorea. Nu väntade vi på riktigt på ett barn, vårt barn. Månaderna gick, det var en otålig väntan, vi ville bara veta, vem var han/hon som skulle bli vårt barn. Tiden gick otroligt sakta. Som vanligt försöker man hitta på saker för att fördriva tiden och inte behöva tänka och längta ihjäl sig. Julen blev något lättare att fira det året då det förhoppningsvis skulle bli den sista barnlösa julen. Sedan åkte vi på skidsemester i februari, något vi förmodligen inte skulle kunna göra på ett par år. I februari vågade jag också köpa de första barnkläderna. En milstolpe i längtan efter barn!

Sen ännu mer tyst väntan. Det är en extra jobbig dimension av den här långa väntan, man får inte höra eller veta något. Inga uppdateringar eller information om var i processen man befinner sig. Det finns heller inga exakta tidsangivelser man kan förhålla sig till, bara ungefär. Om jag minns rätt så var det då 4-6 månaders väntetid på barnbesked. Det är den ständiga ovissheten som är så tärande, inga datum eller mål att förhålla sig till eller räkna ner mot.

I maj passade vi på att göra en efterlängtad light renovering av vårt stora badrum. Det är jag så tacksam och glöd för idag att vi hann med och göra innan vi fick barn. Det hade varit tufft att få till efter. Vi försökte fylla vår tid med saker att göra men det är inte alltid så lätt. Många säger att man sk "passa på" att göra sådant man inte lika lätt kan göra sen när man väl har fått barn. Men det har man ju gjort otaliga gånger och det är inte det man är sugen på eller intresserad av att göra just då man vill bara få sitt barn och göra barn- och familjesaker. Vår, sommar, sol och värme gjorde väntan lite lättare iaf.

Så kom äntligen det magiska, efterlängtade samtalet! Samtalet om VÅRT BARN! Han fanns, han skulle bli vår, så svårt att ta in och greppa men helt fantastiskt! Dagen innan midsommarafton ringde de min man. Det var precis när jag var på väg hem från jobbet. Jag fick beskedet av honom när jag kom hem. Han vågade inte ringa mig direkt för han tänkte att jag kanske skulle köra av vägen med bilen ;) Eftersom det var en långhelg så mejlade AC oss några bilder på honom för att vi inte skulle bli tokiga av att vänta på bilderna som de skickade med posten. Jag blev naturligtvis otroligt glad men jag hade lite svårt för att ta in det till en början och knyta an till att det var vår son. Jag behövde lite tid för att smälta det och känna moderskänslor för honom. Det ar lite svårt att förklara för alla sen när vi berättade om det fantastiska och efterlängtade beskedet. Folk förväntar sig ju att man ska vara överlycklig och sväva på moln. Men jag behövde lite tid för att komma dit. Jag bara också med mig en liten oro ända till den dagen vi träffade honom för första gången om jag skulle kunna älska honom som min son direkt. Det här är saker som man inte riktigt prata om inom adoptionsvärlden känner jag. Eftersom vi har kämpat och längtat så otroligt mycket och länge så upplever jag att allt ska vara så självklart och fantastiskt och att vi ska vara tacksamma för allt. Men det är inte så enkelt och självklart alltid. Men efter bara ett litet tag så flyttade vår lille goding in i mitt hjärta och jag längtade ihjäl mig efter att få åka och hämta honom.

Viggo var 11 månader gammal när vi fick barnbeskedet, lite äldre än andra barn som fick barnbesked vid den tidpunkten. Vi fick också veta en hel del om honom via hans dokumentation samt fick en del bilder på honom. I Korea måste åtminstone en av föräldrarna vara känd för att de ska adopteras internationellt för att barnen ska kunna söka sina rötter. Så vi vet mycket om hans bakgrund. Sedan bor de i fosterfamiljer som tar hand om dem som deras barn vilket är jättebra för tryggheten och anknytningen.

Ett sätt, för åtminstone mig, att knyta an till honom var att välja ett svenskt namn. För att han skulle kännas som vår. Nästan direkt när vi hade fått barnbeskedet började vi titta på namn. Vi tyckte pojknamn var svårt och hade inga favoriter sedan innan. Men till sist valde vi Viggo, det passade vår lille runde, goe, glade unge :)

Om väntan varit jobbig innan så blev den än mer jobbig nu. Nu visste man vem man väntade på och han blev bara äldre för varje dag som gick och man missade ännu mer tid med honom. Oftast får man heller ingen uppdatering under den här tiden fram tills man får resa ner. Men vi var lyckligt lottade som fick ett överraskande brev med fler foton och två filmer! I Sydorea anordnar de ett 1-års firande för fosterfamiljerna när barnen fyller 1 år. De samlas i en lokal och har lite festligheter, barnen får ha sina traditionella koreanska dräkter, hanbok, på sig och de filmar och fotar de. Speciellt filmerna var helt fantastiskt att få :) Då fick man se hans personlighet. Han hade precis lärt sig gå och var helt överlycklig över det. Han nöjde sig heller inte med att gå, han skulle springa vilket resulterade i flera fall men det brydda hans sig inte om utan upp och på det igen ;) Vi tittade mååånga gånger på de där filmerna!

Vår Viggo från 1-års firandet.

Fortsättning följer i ett senare inlägg :)




 Fotoshopen

onsdag 8 april 2015

Fotoshopen




Som några av er kanske har sett så har jag en banner i högermenyn som heter "Fotoshopen". Fotoshopen är en annan blogg som jag har där jag säljer fototavlor. Fotografering har varit ett stort intresse i flera år och för ett tag sedan lanserade jag min egen lilla enkla shop där jag nu säljer mina fotoalster. Det är framförallt tänkt som ett sätt att försöka få lite extra intäkter till och kunna finansiera adoptionen av ett syskon till Viggo. Så pengarna vi får in för försäljningen går oavkortat till sparandet till adoptionen.

Det finns flera olika motiv och teman, både i färg och svartvita. Som standard säljs de i storlekarna 20x30 cm och 30x40 cm men om du skulle önska foton i någon annan storlek så kontakta mig. Fotona trycks vid ett professionellt fotolabb och går att få på matt eller blankt fotopapper.

Hoppas att du hittar något foto du gillar och tipsa gärna familj och vänner! Till Fotoshopen >>

söndag 5 april 2015

Egen molnlampa a la Ferm Living

Jag har länge suktat efter en vägglampa från Ferm Living. De finns i olika modeller som bil, rådjur, träd och så molnlampan som jag gillar bäst. Men den är dyr, närmare 700 kr kostar den. Lite för pricy tycker vi. Så för ett litet tag sedan tänkte jag att det ska väl inte vara så svårt att göra en själv :)

 Bild lånad från Ottoyanna.com.

Sagt och gjort! Vi åkte till Hornbach och fick en lagom bit MDF tillsågad från deras spill för 10 kr. Vi köpte en lamphållare och en strömbrytare för några tior till. Sen skrev jag ut en bild på Ferm Livings lampa och klippte till mallen som ritades av på träskivan och sedan sågade vi till och slipade den. Först hade jag tänkt klä den i plastfilm som ser ut som valnötsträ för att försöka få ungefär samma look som Ferm Livings lampa. Men ganska nyligen, tror jag, så finns de nu även målade. Färg hade jag redan hemma så det var bara till att måla ett par omgångar. Baktill fäste vi lamphållaren med sladden och strömbrytaren på. Som distanser mot väggen satte vi fyra rundstavar, dessa fäste vi i molnet genom att borra halvvägs, lite lim och sedan bankade vi fast dem. Som upphängning använde vi trekantiga tavelkrokar i metall som vi fäste på de två översta rundstavarna. Vi spikade upp två spik på väggen som vi sedan hängde lampan på. Ta da! En egen molnlampa för under 100 kronor :D

Ni får ursäkta de mörka och dåliga bilderna, för tillfället har jag bara min mobilkamera då jag är på jakt efter en ny systemkamera.




Vi hade bara en grå lampsladd hemma. Först tänkte jag att vi får köpa en ny vit och byta ut den mot sen. Men nu när den har kommit upp på väggen så tycker jag att det passar ganska bra. Men det är enkelt att byta ut senare om man skulle ändra sig.


lördag 4 april 2015

Adoptionsprocessen



En adoptionsprocess är lång, osäker och innebär mycket jobb. Men det är väl värt resan när målet är så fantastiskt. Lyckan går inte att beskriva att kunna få barn på det här sättet när alla andra sätt som är så självklara för andra inte fungerar. Förutom att det är en lång och tuff process är det inte heller alla förunnat att ens kunna bli föräldrar på det här sättet, man måste nästan vara perfekt som människa och par, ha ett fläckfritt förflutet, inga sjukdomar, ett bra boende, bra utbildning och arbete samt en väldigt god ekonomi. Samt inte hinner passera åldersgränsen som oftast anses vara 43 år i Sverige trots att det inte är lag på det. Det är inte alla som kommer igenom det trånga nålsögat och klarar testet, både här i Sverige och i givarländerna. Lägg därtill att antalet barn som är tillgängliga för adoption kraftigt har minskat de senaste åren och att kostnaderna bl.a. därför för de som adopterar har ökat ganska mycket så är det inte alla som vill som kan adoptera.
Jag har försökt beskriva i stort ungefär hur en adoptionsprocess kan se ut så om du vill veta mer kan du läsa om det här.

Samtidigt passar jag på att önska alla en riktigt Glad Påsk! Familjehögtider är oftast extra tuffa när man väntar på sitt längtansbarn, skickar över styrkekramar till alla er som fortfarande väntar, längtar och hoppas.


Fotoshopen