Adoptionsprocessen

Bilden är från den årliga ljusfestivalen i Seoul som vi fick uppleva när vi var där. Kosntverken består av papper och ljus.

En adoptionsprocess är lång, osäker och mycket jobb. Vår första resa startade i början av 2010 då vi ställde oss i kö, i november 2013 kom vi hem med vår son Viggo. Det tog alltså 3,5 år från start till mål. Men ibland kan det ta längre tid än så, upp till 4-5 år.

2013 blev det tillåtet att ha dubbla könummer, om man vill adoptera ett barn till. Förr när det inte var så långa köer så gjorde det inte så mycket att man fick vänta tills den första processen var klar. Men nu när köerna är så långa så kom de fram till att det behövdes en ändring. Men det är inte gratis, i vår organisation, Adoptionscentrum, kostar det ca 3500 kr/år att som aktivt ansökande stå i kö.

Varför är det så långa köer är det många som undrar. Det beror på många olika saker och det är olika från land till land vad orsaken är. I en del länder har man fått det bättre ställt och kan därför ta hand om fler barn själva, både de biologiska föräldrarna och att det sker fler nationella adoptioner. I vissa länder som tex Ryssland och Kenya, har man nyckfulla ledare som en dag bestämmer sig för att de inte ska arbeta med internationella adoptioner. Då upphör adoptioner därifrån omedelbart. I andra länder, som tex Korea, så finns det starka grupper som arbetar hårt för att motarbeta internationella adoptioner. De tycker att det är förkastligt och inte bra för barnen att de adopteras bort till andra länder. Trots att roten till problemet varför det finns en massa föräldralösa barn är löst. Vad som ska hända med dessa barn har ger de aldrig något svar på. De är inte så många som har de här åsikterna men det är de som skriker högst, som får mediala uppmärksamhet och får beslutsfattarna att göra det svårare och krångligare och tar mycket längre tid att adoptera i ett försök i att gå dem till mötes. Men inga av dessa åtgärder som de har gjort de senaste åren har gjort att antalet barn som lämnas bort för adoption har minskat, nästan tvärtom. Men antalet internationella adoptioner minskar varje år. De barn som inte får någon familj pga detta blir ist kvar på institutionerna. För oss som har adopterat och för de som arbetar med adoptioner är det viktigaste av allt att alla barn har rätt till en familj, ett barnhem är inget hem för barn. Så vi har väldigt svårt för att förstå de som driver den här agendan utan någon idé till lösning på det egentliga problemet, varför de biologiska mödrarna känner sig tvingade att lämna bort sina barn. Men det är ett helt annat kapitel :)

Processen för hur en adoption går till är olika från land till land. Men allt börjar med en sk hemutredning av Socialen här i Sverige. Då blir man synad i sömmarna om man är lämpliga som föräldrar och får till slut en "dom" från socialnämnden om man blir godkänd eller inte, ett sk medgivande. Medgivandet skickar man sedan till sin adoptionsorganisation.
Efter ett tag kommer man till slut längst fram i kön och får lov att skicka sina handlingar till det land man önskar adoptera från, man får bara skicka till ett land. En process med mycket papperssamlande, ibland psykologutredningar och ytterligare läkarundersökningar, översättningar och stämplar.
Sedan börjar en ny väntan, väntan på ett sk barnbesked. När man får sitt barnbesked kontaktar adoptionsorganisation här i Sverige en och berättar att det finns ett utvalt barn till en, sedan får man lite betänketid om man vill gå vidare och tackar ja till barnet. Lite mer pappersarbete och sedan ytterligare väntan på att få ett sk resebesked. I Korea är numera den här väntan den allra längsta och jobbigaste. Förra gången väntade vi 7 månader på barnbesked och 4 månader på resebeskedet. Men för de flesta är det det omvända. Och nu ligger väntetiden på att få resa i snitt på 9 månader, men det är de som har fått vänta 12 månader! En olidlig väntan, viktig och ovärderlig tid som man missar med sitt barn. Den långa väntetiden beror bla på att adoptionsärendena inte är prioriterade hos myndigheter som domstolar och departement. De hamnar i en hög tillsammans med alla andra ärenden.

När man äntligen får resa är det oftast snabba puckar. Vi hade bara 10 dagar på oss från beskedet till vi skulle infinna oss i domstolen i Seoul när vi skulle hämta Viggo. Fast oftast får man ett par veckor till på sig. Men det är mycket som ska förberedas inför en sådan resa, inte minst sig själv mentalt.

I Korea ska man som sagt delta i domstolen på ett slags förhör, svara på frågor där domaren sedan slutligen ska döma om man är lämpliga föräldrar. Sedan är det ytterligare väntan på att domslutet ska vinna lagakraft och att den biologiska mamman ska kontaktas en sista gång för att ge sitt samtycke. Under den tiden får man träffa sitt barn ett par gånger, oftast 1 timme åt gången, i ett litet rum med en massa leksaker. Man får alltså inte barnet med en gång utan först när man har fått sitt utresetillstånd och pass och kan åka hem. Sen väntar en lång flygresa men också starten på ett nytt liv.