Visar inlägg med etikett syskonadoption. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett syskonadoption. Visa alla inlägg

torsdag 26 maj 2016

Syskon



Det är verkligen inte lätt för barn att få syskon och ännu mindre att få ett äldre syskon. Även om det i det stora hela fungerar helt okej mellan storebror och lillasyster så märks det tydligt att det har påverkat storebror Viggo väldigt mycket. I grunden är han väldigt glad i sin lillasyster men han bär också på en frustration av allt det nya och förändrade och han vet inte hur han ska hantera det. Det ger sig i uttryck på många olika sätt, han blir väldigt lätt arg och ledsen och mycket mer förtvivlad än förut och det håller också i sig längre. Det gör så ont i mammahjärtat och själen när han blir det, jag förstår ju varför och jag blir själv jätteledsen över att han känner som han gör och att det kommer till uttrycks som det gör. Och det känns jättejobbigt att inte kunna hjälpa honom. Han har ju inte heller så lätt för att uttrycka sig så han säger inte att det är jobbigt eller varför han är arg och ledsen.

Han hittar också på mycket mer hyss och gör "dumma saker" och testar oss också jättemycket mer nu än innan. Vilket resulterar i att vi ofta blir ovänner, arga och skäller på honom flera gånger om dagen och det känns också jättejobbigt. Man vill ju att han ska känna sig lika älskad som förut.

Alva är heller inte så förtjust i sin storebror. Dels så är hon svartsjuk och vill helst ha mamma och pappa för sig själv. Kramar eller bär vi storebror så börjar hon gnälla och sura och vill också bli buren och kramad. Alva har nära till och lätt för närhet och vill gärna bli buren, kramad och pussad. Viggo däremot har aldrig varit en goskille men han behöver det såklart lika mycket och extra mycket just nu så det känns så himla viktigt att ge honom det så mycket man kan och får.
När Viggo vill visa sin kärlek till sin lillasyster och gör försök till att umgås med henne så protesterar hon oftast. Tex om han kramar henne, vill pussa henne eller ta henne i handen för att gå iväg och göra något. Då gör det också ont i mammahjärtat, när han väl försöker så får han "skit" för det också, inte av oss såklart, vi berömmer honom, men det är såklart jobbigt och förvirrande för honom att när han är snäll mot sin lillasyster så funkar inte det heller.

De leker inte direkt tillsammans men det beror ju dels på att Alva är så pass liten fortfarande, dels på att hon inte är så jätteförtjust i sin storebror och även på att de inte känner varandra och inte kan kommunicera med varandra. Men de är heller inte i luven på varandra hela tiden utan de kan vara tillsammans och göra samma saker, tex bada, leka i sandlådan och liknande.
I stället är det i "buset" som de möts, att hitta på saker man inte får göra, tex att skrika eller att kasta, stenar, sand och vatten. Börjar en så hakar den andre på. Så de stunder när man är själv med båda barnen blir det mest skäll just nu. Det är också svårt att hitta på saker med båda barnen varje eftermiddag och man längtar till den andre kommer hem från jobbet.

Hade vi haft Alva sedan hon var liten så hade de vid det här laget känt varandra och haft en helt annan harmoni. Men såklart hade de även kivats, det kommer man ju aldrig ifrån. Men de hade vetat var de har varandra och kunnat vara lugna och trygga i sina roller. Viggo vill hela tiden ha koll på vad lillasyster gör och har svårt för att slappna av och leka sina lekar som han brukar göra. Det är också svårt att göra saker själv med honom, dels är det svårt att hinna med det, är man själv med dem så går det ju inte. När den andra kommer hem från jobbet ska det lagas mat och den som har varit på jobbet behöver ju även hinna med och lägga tid på att umgås med Alva. Sen är det svårt att hitta saker som Viggo är intresserad av och som man kan göra själv med honom. Och han har också svårt för att få ro till att göra något med en förälder när den andre föräldern och Alva är hemma, då vill han veta vad de gör och vara där de är.

Som allt annat så kommer även det här att bli bättre med tiden men när man är mitt uppe i det så är det svårt att föreställa sig och det är svårt att hitta sätt att hantera det på. Men stunder när de skrattar tillsammans, kramas eller pussas får en att smälta och en känsla av att det kommer att bli bättre och lättare för alla.

tisdag 16 februari 2016

Mindre än två veckor kvar

Snart ska väskorna packas!

Nu börjar det verkligen närma sig, det är mindre än två veckor kvar tills avfärd. Nu börjar det kännas lite mer verkligt och pirrigt! Men som tur är så börjar vi iaf bli klara med det mesta av de praktiska förberedelserna.

I helgen kunde vi äntligen åka till Ikea och köpa de möbler som saknades till dotterns rum. Och vi hann även bygga ihop dem och ställa i ordning rummet. Det kändes riktigt bra! Jag behöver fixa sånt där för att förbereda mig för hennes ankomst. Allt är inte klart än men det mesta iaf.

Bilbarnstolar, matstol, bärsele, syskonvagn och lite annat sånt smått och gott är också klart. Jag har under ett tag även köpt en del kläder åt henne men det blir en tur till Ullred när vi kommer hem från första resan för att fylla på med vår-/sommarkläder och ytterkläder till båda barnen. Lite fler leksaker till dottern har jag också tänkt köpa i Korea men även i Ullared om vi inte hittar allt där. Storebror är inte så glad för att dela med sig så det känns viktigt i början att dottern har egna leksaker så att han får vänja sig ett tag vid att det nu alltid kommer att finnas ett barn till i familjen som vill ha och leka med leksakerna.

När det kommer till packningen kommer det inte bli lätt. Det är på väg att bli vår i Seoul men just nu verkar vädret variera väldigt. Vi har en grupp på Messenger med personer som har domstolstid samma dag som oss och en till ett par veckor tidigare än oss. Så den familj som är där nu har uppdaterat oss lite om vädret, en dag ösregnade det för att andra dagen vara 17 grader varmt på dagtid medan det dagen efter var dags att sätta på vinterjackan igen! Vi hoppas slippa släpa med oss vinterjackorna och få uppleva lite vårvärme ist. Det blir så mycket lättare och trevligare då :)

onsdag 20 januari 2016

Snart tvåbarnsmamma

 Snart är vår lilleman inte längre lilleman utan storebror!

Tack för alla fina namntips som ni har skrivit! De ska läggas till i vår lista och sen får vi ta tag i det här, kan vi inte komma fram till ett namn nu som vi gillar så får vi åtminstone få ner listan till max 3-4 namn som vi sedan får "testa" och se vilka vi tycker passar när vi träffar vår dotter.

Det har inte riktigt sjunkit in att jag snart ska bli tvåbarnsmamma och vad det faktiskt innebär. Att vi ska bli en tvåbarnsfamilj, fyra personer i stället för tre, två vuxna och två barn. Oj, oj, oj!

Jag har inte förträngt det utan bara glömt bort det mitt i allt, vardagen och allt annats om ska ordnas inför vår resa. Visst har jag tänkt på många praktiska saker kring att vi ska bli en till i familjen, ett till barn. Men det finns mycket som jag inte har hunnit fundera på, framförallt så finns det mycket att tänka på när det gäller syskonrelationen mellan adopterade barn. En del har jag hört och läst av andra som har adopterat syskon och att det är en större utmaning än när man föder barn. Det yngre syskonet som kommer in i familjen är redan ett stort barn som tar en helt annan plats och utrymme och är en mycket större konkurrent än vad ett spädbarn är som sakta växer upp och så smått börjar ta plats. Här kastas hela familjen rakt in i hetluften på ett helt annat sätt vilket ställer helt andra krav och innebär andra utmaningar. Men framförallt så är det en individ som ska knyta an till oss och som vi ska knyta an till, som kräver massor av extra tid och närhet. En individ som har en historik och bakgrund av separationer och allt annat vad det innebär. Ett spädbarn ska självklart också knyta an till sina föräldrar men historiken av separationer finns inte. Det blir lite svamligt, har alltid lika svårt när jag försöker förklara de här skillnaderna, men ni förstår förhoppningsvis hur jag menar :)



Jag tror nästan att sonen är den som har förstått bäst av oss att det ska komma en ny person till vår familj. Han pratar ofta om lillasyster, på sitt lilla vis. Hon är liksom redan en del av familjen när man hör honom prata om henne. Vi har informerat dagis om vårt resebesked och de har pratat med barnen om att Viggo ska få en lillasyster. Jag tycker att det ska bli jättespännande och se hur han reagerar på mötet med lillasyster och sen när vi väl får henne. Jag föreställer mig att han kommer att vara väldigt omtänksam och kärleksfull mot henne, men det är kanske bara jag som försöker måla upp en perfekt värld ;) Naturligtvis kommer det att bli konflikter speciellt när det kommer till hans leksaker som han inte så gärna delar med sig av utan vidare. Men mest av allt undrar jag om han kommer att bli avundsjuk på att han ska dela sin mamma och pappa med någon annan. Att inte han får all uppmärksamhet, att någon annan sitter i hans mammas knä eller kramar hans pappa.

Om ni har några bra tips att dela med er kring att få syskon genom adoption så får ni gärna dela med er!

onsdag 13 januari 2016

Det efterlängtade beskedet!

Igår var både den sämsta och bästa dagen. Min moster dog sorgligt nog strax före jul och igår var det hennes begravning, så otroligt sorgligt och jobbigt, jag grät floder. Men det var skönt att sedan samlas med familj och släkt efteråt och fika och prata och alla undrade såklart hur det gick och när vi skulle få åka och hämta vår dotter. Strax före att vi skulle bege oss hemåt vibrerade mitt aktivitetsarmband på handleden och jag såg att jag hade fått ett mejl från vår handläggare på Adoptionscentrum. Jag kände direkt att det måste vara något speciellt eftersom hon hörde av sig så jag tog upp telefonen och öppnade mejlet. Och det var som jag hoppades på, det stod att de hade glädjande besked om att vi har fått vår domstolstid, den 11 mars ska vi vara där :D Jag visade min man mejlet och vi försökte smälta informationen. Men vi kände att det inte riktigt var rätt läge att ställa oss upp och berätta för alla om vår glädjande nyhet, det var min mosters dag igår och inte vår. Så vi ringde våra familjer senare på kvällen i stället och berättade de glädjande nyheterna.

Det var verkligen en surrealistisk dag igår, mitt i all sorg så fick vi det bästa beskedet man kan få om man väntar barn genom adoption.

Snart sitter vi här igen och väntar på att få träffa domaren som ska avgöra om vi är lämpliga som föräldrar till vår flicka.

Och snart ska vi få ha det där magiska första mötet med vår dotter som vi hade med sonen för drygt två år sedan. Längtar!
 

torsdag 26 november 2015

Vill du vara en del av vårt familjepussel?



Som jag har skrivit några gånger förut så är det väldigt, väldigt kostsamt att adoptera idag. Det är tyvärr så dyrt att det har blivit en klassfråga, det är inte alla som har råd att få barn på det här sättet. Väldigt många, inklusive oss, har redan tagit stora lån för att finansiera fertilitetsbehandlingar som IVF m.m. Jag har också beskrivit hur liten del det sk adoptionsbidraget utgör av den totala kostnaden idag, när det infördes en gång i tiden så stod bidraget för en mycket större del av kostnaderna. Det är den enda hjälp man kan få idag. Om du vill läsa mer om det här kan du göra det här.

I ett annat inlägg har jag skrivit om insamling/fundraising i adoptionssammanhangen. I USA är det väldigt vanligt men inte i Sverige, än. Men det kommer säkert bli vanligare framöver om adoptionsbidraget inte höjs snart för adoptionskostnaderna kommer bara öka i takt med att adoptionerna minskar.

När vi började med processen att adoptera så funderade vi en hel del på finansieringen, det var svindlande summor som man tänkte mycket på hur vi skulle få ihop. Efter att ha läst en hel del amerikanska bloggar och adoptionssidor så bestämde vi att vi skulle göra ett försök och samla ihop en del av pengarna genom sk fundraising. I en perfekt värld skulle vi inte behöva det. Det finns inte många saker som gör en mer ödmjuk än att be andra människor om pengar. Det är obekvämt. Man visar sin sårbarhet. Men ju mer vi tänkte på det ju mer har vi förstått att det inte handlar om att be folk för pengar, utan att be dem att vara en del av vår historia. Vår dotters berättelse, i hur hon kom hem till oss. Och ett sätt som är bra på att illustrera det är ett pussel!

  1. Jag har gjort en bild som föreställer resan från Sydkorea till Sverige med texten "Love makes a family" på engelska och hangul som jag sedan har fått tryckt som ett pussel.
  2. Pusslet består av 250 bitar; varje bit kommer att symbolisera någon som hjälpt till att föra hem vår dotter.
  3. Varje bit är värd 75 kr. Man kan välja 1, 2, 3 eller hur många pusselbitar man vill. Det finns ingen begränsning!
  4. När man har köpt en, eller flera, pusselbitar kommer vi att skriva ert/era namn på baksidan av varje bit som ni representerar.
  5. För att "köpa" en, eller flera, pusselbitar, klickar du på "Donera" knappen till höger här på sidan. Det går också bra att betala via Swish på nummer 0708346784. Glöm inte att skriva ditt för- och efternamn samt adoptionspussel i meddelandefältet!
  6. När pusslet är klart, kommer vi att rama in och hänga upp det för att påminna oss om alla de som bidragit till att vårt familjepussel ska bli komplett.

Varje person som donerar till vår adoption blir en del av vårt pussel; en del av vår historia.




torsdag 5 november 2015

En eller två resor?


Något vi har funderat på väldigt länge, redan när vi började med utredningen, är om vi ska göra en eller två resor till Korea den här gången. För ett tag sedan ändrade nämligen AC sina rekommendationer till att man ska göra två resor, men det är som sagt en rekommendation och man får göra som man vill. Anledningen till att man ändrade det är att det för många började ta längre tid mellan domstolstiden och när domen vann laga kraft, man måste ju vara med i domstolen och sen får man sitt barn först när domen har vunnit laga kraft. Och det blev mer osäkert och varierande jämfört när vi hämtade storebror.

Så vi har vägt olika för- och nackdelar med att göra en eller två resor och även läst och frågat hur andra har gjort. Fördelen med att göra en resa är att man just bara behöver resa en gång, och för vissa har det inte gått så lång tid mellan datumen, ca 3 veckor, och då är det bara en kort tid man hinner "hem om" innan man ska resa igen. Nackdelen är att det också kan dra ut på tiden, för några har det tagit över 8 veckor (!). I många adoptionsländer är 8 veckor en normal eller tom kort vistelsetid men en stor skillnaden då är att då får man barnet i stort sätt direkt, i Korea får man det först när domen vunnit laga kraft och då kan man resa hem. Förra gången var det helt fantastiskt att få spendera en längre tid i vår sons födelseland och stad, lära känna landet och kulturen. Vi ser jättemycket framemot och längtar efter att få åka tillbaka men den här gången har vi ju storebror med oss, ur hans perspektiv så är det inte lika roligt att spendera 3-8 veckor hemifrån i en storstad som Seoul. Seoul är en av världens största städer, det är ganska dyrt att bo och leva där och framförallt så är det inte så barnvänligt att bo där. Det är svårt att hitta lekplatser och att vara hemifrån utan dagis och kompisar så länge kommer han inte att uppskatta. Och det finns en chans att vi får resa dit när det är vinter och då är det väldigt kallt där och ännu svårare att hitta på saker då man inte kommer kunna vara ute på samma sätt.

 Storebror på flygplanet på väg hem till Sverige.

Så just nu som läget ser ut i Korea så satsar vi på att göra två resor. Första gången kommer vi att åka lite innan domstolstiden, ca en vecka, och ha tid att upptäcka Seoul tillsammans med storebror samt att hinna träffa lillasyster två gånger. Sen är tanken att vi ska åka själva andra gången för att hämta lillasyster. Av två anledningar, först och främst för att storebror ska slippa den långa resan, det är tufft att resa så långt med jetlag och allt, men även för att vi och lillasyster ska få de första dagarna tillsammans själva, sen kommer hon ju alltid att få dela uppmärksamheten med storebror. Så storebror stannar hemma med mormor och vi reser iväg ett par dagar bara. Vi hoppas att det kommer att bli en bra lösning.

Vi har vänner som har varit nere på sin första resa nu, i slutet av november ska de troligtvis åka på sin hämtresa. De har samma planer som vi så det ska bli spännande och se hur de tycker att det funkar.

tisdag 13 oktober 2015

Familjefilm till lillasyster

Efter mitt inlägg om när vi skulle berätta för Viggo att han ska få en lillasyster så fick vi en hel del goda tips och råd från olika håll och vi valde att berätta för honom i helgen. Han har ju fortfarande inte så välutvecklat språk så han kan inte uttrycka sig så jättebra. Men han såg glad och nyfiken ut när vi berättade och visade foton och filmer och när han kom till dagis i måndags var det första han sa när han gick in "lillasyster" :)

Sen hur mycket han förstår av det hela är ju en annan fråga, men det spelar ju inte så stor roll egentligen. Det enda som känns viktigt är att det är vi som berättade för honom, att han får tid att förbereda sig men att han förhoppningsvis inte tycker att det blir för lång och jobbig väntan, men det tror jag inte. Han är så mitt uppe i sitt eget och är ingen funderar och tänkare på det sättet.

Så förra helgen när hela familjen var finklädd  för att gå på kalas så passade vi på att spela in en liten hälsning till lillasyster som vi ska skicka med pekboken. Hela familjen säger hej och vem vi är på svenska och sen på koreanska och sen sjunger vi Blinka lilla stjärna. Viggo tyckte att det var jätteroligt och var så duktig! Nu i helgen som gick filmade vi lite mer, i och utanför huset och Viggos och vårt sovrum på ovanvåningen. Lillasysters rum är ju inte klart så vi byggde lite snabbt ihop spjälsängen och satt in i vårt rum för att det ändå skulle se ut som att det var plats ordnad åt henne. Nu ska jag bara klippa ihop de olika filmsnuttarna och bränna på en CD-skiva så att vi kan skicka iväg alltihop.

Vi hoppas att hon kommer att uppskatta filmen och att det kan göra det enklare för henne att förbereda sig på att hon ska komma till vår familj :)


torsdag 1 oktober 2015

Funderingar kring resan och när man ska berätta för storebror



Vi har inte berättat något än för storebror Viggo än som nu är drygt 3 år att han ska få en lillasyster. Vi är osäkra på hur mycket han kommer att förstå av det hela och om han förstår och om han kommer att bli otålig över den långa ovissa väntan. Så vår plan har varit att vänta ett tag. Men vi pratar mycket om Korea och att vi snart ska åka dit. Han ser väldigt mycket fram emot att åka och att han ska få åka Tayo bussen, köpa Tayo leksaker och Tayo böcker. Det är han absoluta favorit! Men efter att ha hört lite hur andra har gjort med storasyskon så har vi börjat tänka om lite och kanske ändrat oss, att vi kanske ska berätta för honom snart. Man vill ju att de ska få tid också på sig att bearbeta det och förbereda sig. 

Vi måste också speeda upp processen lite och berätta mer om hans ursprung och hur vi blev en familj. Hittills har vi bara berättat att han kommer från Korea, att vi hämtade honom där och han har fått se bilder på när vi var där och fick honom. Vi har även visat lite bilder från hans tid i fosterfamiljen. Men inte berättat från A till Ö hur det hela gick till. Det måste vi börja göra så att han känner till lite mer innan vi åker dit. Han kommer kanske inte förstå allt men när vi är där så kommer säkert många minnen att väckas till liv. Vi kommer ju att besöka platser som han har varit på tidigare.

När det gäller själva resan har vi länge funderat fram och tillbaka på hur vi ska göra. När vi hämtade Viggo så hade processen nästan precis ändrats så att man skulle var i landet från domstolen till det vunnit lagakraft och man fick åka hem. Då var vistelsetiden i snitt fyra veckor. Men nu har det ändrats lite och vistelsetiden har blivit lite längre och mer osäker så rekommendationen från AC är att man gör två resor i stället. Och när man har ett äldre barn med sig också så är det rätt tufft och långtråkigt för dem att vara där i storstan så länge.Vår plan just nu är att åka två gånger, första gången med storebror och stanna ca 10 dagar. Andra gången åker vi själva och hämtar lillasyster och låter storebror vara hemma med en släkting och då stannar vi bara ett par dagar. Men det är inte lätt att besluta hur man ska göra med resorna. Två lär det nog bli för oss oavsett, det är jag rätt säker på. 4-8 veckor är för lång tid. Det är på ett sätt väldigt värdefullt att ha med storebror vid överlämnandet för att barn tyr sig lättare till andra barn. Men dels tänker jag på den långa resan fram och tillbaka som är jobbig för storebror (han kommer vara runt 3,5 år) sen tänker jag också att det är bra för lillasyster och oss att få egentid tillsammans ett par dagar.

Vi har även så smått börjat kika på boende i Seoul. Framförallt på Airbnb. Där kan man hitta jättefina, centrala boenden till bra priser ca 500-800 kr/natt. Hotell är väldigt dyrt i Seoul det kostar runt 1500 kr/natt. Med tanke på att flygresan är så dyr som den är så vill man försöka hålla nere på lite andra kostnader, som boendet. 

onsdag 30 september 2015

Förberedelser när man väntar adoptivbarn


Som jag nog har skrivit tidigare så vågade vi i stort sätt inte köpa nånting alls när vi väntade på storebror Viggo. Jag tyckte att det var så surrealistiskt, overkligt och var så rädd att något skulle gå fel, att vi inte skulle få honom. Ett par klädesplagg var nog allt vi hade köpt när telefonen ringde och vi fick vårt resebesked. Då hade vi bara 10 dagar på oss innan vi skulle infinna oss i domstolen i Seoul. Att hinna köpa och planera allt inför att man ska få sitt första barn och dessutom resa och vara borta i nästan en månad är inget jag rekommenderar. Det blev väldigt stressigt och fortsatte att var stressigt när vi kom hem.

Den här gången har jag ett helt annat lugn och vågar tro på att det ska gå hela vägen. Och jag tänker helt tvärt om. Nu vill jag hellre stressa lite nu och fixa allt så snart som möjligt och i stället vara klar med det mesta i god tid.

En av de första sakerna jag har köpt till lillasyster är en Dinglis snutte, en zebra. Vi köpte en likadan fast ett lejon till Viggo och gav det till honom första gången vi träffade honom i Korea och det blev hans trygghet som vi hoppades på att det skulle bli. Han har alltid Leo när han är trött, ska sova eller är ledsen. Vi hoppas att zebran ska bli detsamma för lillasyster. Vi har köpt två, gjorde även så med lejonet till Viggo. Dels for att ha en reserv om den skulle tappas bort men också för att kunna ha en på dagis och en hemma.

torsdag 10 september 2015

Papper, papper, papper

I och med barnbeskedet så ska det samlas in nya dokument igen. De flesta är precis de samma som förra gången och några är nya. De flesta har vi alltså redan men några nya ska ordnas från myndigheterna, utdrag ur belastningsregistret och samtycke från kommunen att vi får adoptera vårt barn. Så mer väntan och saker att fixa. Man är tyvärr inte lika snabb och fokuserad nu när man har barn som första gången, det är så mycket annat som tar tid och distraherar en.

Men idag ska jag hämta samtyckesblanketterna på kommunen och sen väntar vi bara på mannens dokument från Polisen innan vi kan gå till Notarius Publicus för att få de sista stämplarna. Sen kan vi äntligen skicka allt till Adoptionscentrum och de kan i sin tur skicka dem till SWS i Korea så att vårt ärende kan gå vidare. Först ska våra dokument till utrikesministeriet för att få ett utresetillstånd, det kan ta ett par månader, först när det är klart kan det gå vidare till domstolen så att vi får en domstolstid, och det kan ta några månader det också. Man skulle kunna önska att de här processerna skulle kunna löpa parallellt, då hade det gått mycket fortare.


Förra gången vågade jag knappt köpa nånting när vi väntade, varken innan barnbesked eller resebesked. Och sen när det gick så snabbt från BB till RB och vi bara hade 10 dagar på oss från samtalet tills att vi skulle infinna oss i domstolen i Seoul så blev det väldigt stressigt och bråttom. Den här gången är jag inte lika nojig att något ska hända innan vi får åka, även om risken är densamma, inte så stor men den finns. Så jag har sorterat sonens kläder och lagt undan det som kanske lillasyster kan använda, vi får se när det gäller storlek och att det inte är för grabbiga kläder. Hon behöver ju inte se ut som en pojke ;) Det som inte passar ska skänkas och säljas. Sen har jag börjat köpa lite flickkläder. Och på söndag ska jag på den obligatoriska hösttrippen till Ullared och då kommer jag inte kunna låta bli att även handla saker till lillasyster :) Även om det känns konstigt och är svårt att föreställa sig så är hon ju en del av vår familj nu även om hon inte är här en eller juridiskt sätt är vår än.


onsdag 2 september 2015

Det magiska samtalet!

Vi har glädjande nyheter att dela med er, vi har fått vårt efterlängtade barnbesked! I torsdags bara två veckor efter att vi hade skickat våra papper fick vi det magiska och överraskande samtalet. Och när de berättade att det var en flicka trodde jag knappt mina öron! Vi ska få en dotter, Viggo ska få en lillasyster, det känns helt galet!
Hon är 16 månader och alldeles bedårande söt. Vi har fått massor av foton och filmer. Nu väntar den långa, olidliga väntan på att vi får träffa henne på riktigt och hämta hem henne. Troligtvis kommer det dröja 8-10 månader.
Nu ska vi sätta fart och samla nya papper igen och skicka till Korea.

I helgen var jag på loppis och kunde inte låta bli att köpa den här söta klänningen till lillasyster. Men de kändes konstigt och annorlunda att titta på och köpa flickkläder :)

Vi är som ni säkert förstår överlyckliga, glada och tacksamma över att vi ska få privilegiet att bli föräldrar igen. Nu ska vi försöka njuta ett tag innan längtan och frustrationen över väntan tar över.


fredag 14 augusti 2015

Äntligen, nu är vi på väg!


Den här bilden får symbolisera att vår resa har startat på riktigt.Det är från i sommar när vi åkte ångtåget på Österlen. Viggo älskar tåg!

Nu har våra papper äntligen skickats till Korea! Nu börjar den riktiga väntan, väntan på vårt barn, väntan på ett syskon till Viggo. Wow, nu börjar det bli pirrigt! De har inte så många ansökningar i Korea för tillfället så det kan gå riktigt fort till att vi får barnbesked, 1-2 månader har adoptionsorganisationen sagt. Sen är det tyvärr fortfarande lång väntetid på att få resa, 7-12 månader, pga den byråkratiska processen, få domare i domstolen och att det inte är prioriterade ärenden. Men snittet verkar ligga på 8-9 månader på att få resebeskedet. Sen är det 1-2 månader därefter som man har sin domstolstid och sen tar det 2-5 veckor därefter innan man får barnet och kan åka hem tillsammans som en familj.

Vår utredning blev godkänd i nämnden i april så det tar ett bra tag att få i ordning allt pappersarbete för att kunna skicka till landet och då har vi ändå skyndat på så mycket vi har kunnat. Det är ganska frustrerande i den här processen och sättet att få barn på, all väntan och tid allting tar att genomföra. Men nu har vi nåt en ny milstolpe i den här syskonadoptionsprocessen och det är vi jätteglada för!
Hoppas att fler där ute som väntar och längtar efter sitt längtansbarn också har kommit framåt i processen, jag tänker på er och håller tummarna för er.

fredag 22 maj 2015

Ett stort innerligt tack!

 En blomma som tack till alla er som har bidragit!

Vi vill passa på att tacka för alla fina bidrag som vi hittills har fått. Det är fantastiskt att det finns så många underbara människor där ute som har ett så stort hjärta. Varje liten enskild krona är betydelsefull. Vi är både rörda och tacksamma för er givmildhet!

tisdag 19 maj 2015

Glädjande nyheter!

Idag fick vi ett mejl med glädjande nyheter från Adoptionscentrum! De har läst igenom våra handlingar och svarade "Eftersom det inte finns några tveksamheter om att ni kan skicka er ansökan till Sydkorea igen, så lämnar jag mappen direkt till handläggarna. Ni ska då vara beredda att snart betala den första halvan av adoptionsavgiften." Jippi!!!

Även om vi har varit ganska övertygade om att vi skulle passa in för Sydkorea igen så vet man ju aldrig riktigt säkert. Men vi har ju redan börjat förbereda oss iom att vi har gjort psykologutredningen och översatt vår medgivandeutredning. Men nu är det liksom på riktigt :) Så även att den första avgiften på ca 100 000 kr ska betalas in! Så nu hoppas vi att det finns en massa givmilda människor därute som vill sponsra oss och vår familj och framförallt att ett litet barn ska få komma till sin "för-evigt-familj" genom att skänka en liten slant eller köpa en fototavla. Många bäckar små...

tisdag 12 maj 2015

Nu är de första papperna inskickade!


Ännu ett steg på vägen att bocka av! Förra veckan hade vi äntligen lyckats samlat ihop alla de papper och fotot på oss som Adoptionscentrum behöver för att starta vår ansökningsprocess hos dem. Allt tar alltid mycket längre tid än man tror när det gäller det här papperssamlandet. Först fick vi inte rätt papper av kommunen, sen saknades underskrifter och våra originalpapper. Och det tog extra lång tid att få eftersom vår handläggare hade gått på mammaledighet. Men efter ett par veckor fick vi dem. Sen ska allt scannas, man ska fylla i mappen med information. Ett foto på familjen skulle med, men vår fotoskrivare är kass så det fick vi beställa och det tog sin lilla tid att få. Sen hade vi glömt att skriva under på baksidan av mappen och mannen var iväg på jobbresa. Men i fredags la vi äntligen brevet på lådan så förhoppningsvis har AC öppnat det idag :)

Nu kommer de att titta igenom våra papper och sedan kommer vi att bli aktivt sökande i ett land, i vårt fall har vi önskat Sydkorea. Sedan kommer vi få dokument med instruktioner om en hel drös med papper som ska fyllas i, stämplas osv. Och så foton på familjen förstås, som inte är så enkla eller naturliga att ta alla gånger. Man får tex inte ha jeans, man ska göra saker i hemmet, typ spela ett instrument, laga mat osv.

fredag 8 maj 2015

Vår resa - del 4

Resan fortsätter. Den känns som en evighet utan slut! När ska det hända, när ska vi få hämta vår efterlängtade son?!

Mitt i all väntan fick vi oroande besked från AC att Sydkorea ville att de barn som hade kommit det året skulle bli svenska medborgare först innan några andra barn fick komma hit. Det är ju förståelig att de vill försäkra sig om att barnen får det tryggt i sina nya länder och blir medborgare där eftersom det är sk svag adoption från Korea så den processen måste slutföras här ist för att vara klar när man reser från landet. Det kan ta sin lilla tid pga myndigheter som inte är så snabba, socialtjänsten, tingsrätten, skatteverket osv. Och de är inte alltid så snabba. Så vi blev jätteoroliga att vi skulle behöva vänta ännu längre än normalt och hade en massa kontakt med AC för att försöka bringa klarhet i vad som hände och hur det skulle gå. Vi fick väl inte veta så mycket mer och kunde inte påverka men det kändes bättre att försöka göra något iaf. En representant kom tom ner till Skåne för en informationsträff för alla oroliga. Bara ett par veckor därefter så fick ironiskt nog vi och fem andra sina efterlängtade resebesked! Adoptionsprocessen är väldigt nyckfull och det kan hända vad som helst när som helst och man vet aldrig hur eller varför. Men i det här fallet var det en positiv överraskning :)

För oss blev det, i sammanhanget, en kort väntan på resebesked, 4 månader. Vi var inställda på ytterligare 3-4 månader. De andra som fick resebesked samtidigt hade väntat längre. Men totalt sätt så hade vi väntat ungefär lika länge från det att vi skickade våra papper till vi fick resa, 11 månader.

Samtalet var fantastiskt, det bästa som har hänt oss fram till dess! Men när de sa att vi skulle infinna oss i domstolen i Seoul om 10 dagar blev vi tokstressade. Hur skulle vi hinna med allt?! Bara att boka flyg och boende på så kort tid är inte det lättaste, speciellt när man ska vara borta så länge. Men det löste sig bra som tur var. Sen var det mycket som skulle förberedas hemma. Detta var ju vårt första barn och man har typ ingenting. Föder man sitt barn så behöver man inte så jättemycket saker den första tid och kan lättare ta sig iväg och fixa det man behöver. Men vi behövde både en del saker med oss och massor av saker när vi kom hem. Så vi fick kasta oss iväg till barnvagnsaffären för att beställa en vagn och lite andra nödvändiga prylar och sen blev det en snabbtur till Ullared bara två dagar innan vi skull resa för att handla lite mer saker som vi visste skulle behövas. Men ändå saknad vi en hel del nödvändiga saker när vi kom hem som overall och vinterskor, som tur var hade kompisar som kom till undsättning. Det var inte riktigt aktuellt att åka till ett köpcentrum de första dagarna när vi kom hem, men vi behövde komma ut.
Jag är avundsjuk på födande föräldrar som i de flesta fall kan planera och vet på ett ungefär när barnet kommer. Att i lugn och ro få kunna planera och veta, att inte först gå i ovisshet om det blir 4 månaders väntan eller 12 månader. Att i lugn och ro få göra de där fösta, efterlängtade inköpen av barnvagn, skötbord, kläder, nappflaskor och leksaker. Visst efter barnbeskedet visste vi iaf kön och hur gammal han var då. Men sen vet man inte har gamla de hinner bli när man hämtar dem. Och man bär hela tiden med sig rädslan att något ska hända som gör att allt skiter sig så man vågar inte köpa saker i förväg. Man vågar inte ge sig hän. Det kan ju självklart hända saker när man är gravid också! Men jag tror att adoptivföräldrar är bland de mest oroliga blivande föräldrarna. Mycket hänger nog också ihop med alla tidigare år av misslyckande, både av hemma- och IVF-försök.

Men vi var såklart överlyckliga över att få komma iväg! Till sist satt vi på det där planet, via Helsingfors till Seoul. I Helsingfors mötte vi upp ett av de andra paren från Sverige som också skulle hämta sin son i Korea, Magnus och Sarah. Ett lustigt sammanträffande då Magnus jobbar inom samma koncern som Måns :) Resan gick bra, allt gick smidigt och det kändes som det gick rätt fort. Vi landade vid 8 tiden på morgonen och tog bussen in till stan och vårt lägenhetshotell. Tyvärr var det inte incheckning i vår lägenhet förrän på eftermiddagen så vi fick ge oss ut på stan ett par timmar. Inte precis det man är sugen på efter en lång resa men inte så mycket man kan göra. Dagen efter vår ankomst var det dags för första träffen med vår son hemma hos fosterfamiljen.


Den 24 oktober träffade vi vår Viggo för första gången. Konstigt nog var vi inte speciellt nervösa, mer förväntansfulla. Innan vi åkte dit sa socialarbetaren från SWS att hon var helt säker på att det skulle gå bra för att han var ett så glatt, framåt och oblygt barn. Och hon hade rätt. Han var nyfiken på oss direkt och vi fick vara med och leka med honom under hela mötet. Han skrattade och var glad hela tiden trots att vi var där när han brukade sova. Han satt i våra knän och vi fick till och med hålla honom och han kramade oss innan vi gick. Största succen blev såpbubblorna vi tog med. Enda gången han blev lite ledsen var när vi slutade blåsa dem på honom ;) Sen skulle vi få träffa honom redan några dagar senare igen, dagen innan vi skulle infinna oss i domstolen.
Den lyckligaste dagen i våra liv!

Fortsättning följer!



torsdag 7 maj 2015

Psykologtest del 2 - check!

 Ett stort och stabilt nätverk runt adoptivföräldrarna tycker de flesta givarländer är väldigt viktigt.

Igår träffade vi psykologen för andra gången, en och en för enskilda samtal och genomgång av resultatet av testerna vi gjorde förra veckan. Så här efteråt känns det helt okej och det var en jättebra och trevlig psykolog vi träffade. Innan kändes det lite motigt, att ytterligare behöva bli granskad och försöka leva upp till att vara perfekta människor. Och så den saftiga kostnaden förstås, 16 000 kr är inga små potatis precis :O Men efteråt känns det inte lika betungande att ha behövt gå igenom det och jag har förståelse för att vissa länder vill göra den här typen av djupare utredning. Jag kan köpa den här typen av krav från länderna, det här är alltså ett krav som Sydkorea har inte Sverige eller vår kommun. Men sen finns det en massa andra punkter när det gäller hälsa, ålder, åldersskillnad och annat som länderna har som ofta känns absurt.

Testerna tog lång tid och det var mycket att fundera på men inte jättesvårt. Man måste svara så ärligt som möjligt, man får liksom inte ligga för mycket i mitten för det är inte "normalt". Vi sticker alla ut åt något håll men är ändå inom ramen för vad som är "normalt". Sista delen, ett samtal kring en massa frågor som Sydkorea vill ha svar på var heller inte så svår men lite ovant. Man skulle tex svara på frågor som rör ens psykiska och fysiska hälsa, tidigare händelser i livet både positiva och negativa, ens personlighet, förlusthantering framförallt barnlöshetssorgen, motiv till adoption osv. 2 1/2 timme tog det för mig att gå igeonom testresultatet och samtalet.

Korea vill ha en utförlig redogörelse och nöjer sig inte med en sammanfattning på en A4 sida utan det ska vara upp till 6-7 sidor (!). Så det dröjer 2-3 veckor innan psykologen har skrivit klart hela utredningen.

onsdag 29 april 2015

Lägesrapport

Många undrar kanske var vi befinner oss nu i processen, vad händer. Hade vår kommun skött sig så hade nog våra första papper nu varit på väg till Adoptionscentrum (AC). Men eftersom socionomerna i vår kommun blir gravida stup i kvarten och vikarien aldrig börjar innan den andre slutar så att de överlappar varandra och har överlämning av ärenden så blir det alltid en massa strul. Sedan vi började 2012 har vi haft fyra (!) olika utredare som har varit inblandade i våra ärenden, och då har jag inte räknat med deras chefer som också har fått hoppa in för att vi har behövt få saker gjort. Det är oerhört frustrerande och skapar så mycket merjobb för oss och tar mycket längre tid än nödvändigt.

Den här gången rann begären över för mig när jag upptäckte att vår utredare inte hade gjort de ändringar i texten som vi hade bett henne om innan hon lämnade in det till nämnden och kommunen sa att om ändringarna ska göras måste den upp i nämnden igen. Som tur e lugnade handläggaren på AC mig med att de ändringar vi hade velat göra inte var av avgörande karaktär utan bagateller som inte är av betydelse så vi kunde strunta i att göra dem. Men just eftersom det är bagateller så är det helt befängt att vår kommun säger att den måste upp i nämnden igen om de ska göras. Det är bara löjligt och patetiskt. Jag hade förstått om det hade varit saker som hade rört oss personligen som hade varit avgörande för bedömningen av oss som föräldrar som är det de ska bedöma. Men det här handlade om att det var gammal text som inte var uppdaterad som tex att min mamma numera är pensionär och antal år som mina svärföräldrar nu har varit pensionärer.
Hade vi varit tvungna att göra ändringarna så hade vi fått vänta ytterligare 1-2 månader bara för att vår utredare har slarvat. Så ett råd till er som gör utredningar, var noga med att läsa igenom er utredning och har ni ändringar ni vill göra så be att få se utredningen en sista gång innan den lämnas in. Alla kommuner är visserligen inte som vår som måste ta upp utredningarna i nämnden för minsta lilla ändring och uppdatering.

Visserligen är de nya personerna snälla och hjälper till så gott de kan. Även cheferna. Och att personerna som jobbar där ständigt blir gravida kan ju ingen rå för. Men hade vikarien bara börjat ett par veckor innan den andre slutar så hade vi sluppit jättemycket av all den här ovetskapen som skapar merjobb och frustration. Vår utredare glömde tex att skriva under vår utredning så nu måste hon antingen komma in till kontoret, vilket hon kanske inte kan eller vill om hon precis har fött barn. Eller så får utredningen skickas till henne och får sedan skicka tillbaka den men det kommer ju ta flera extra dagar. Vi har heller inte fått alla våra papper tillbaka i original så vi kan inte ta några kopior och skicka till AC. Men idag hoppas jag att det ligger ett kuvert i receptionen med rätt papper hos kommunen som vi kan hämta upp.

Första steget för att sätta igång processen och bli aktivt sökande när man är klar med sin medgivandeutredning är att skicka in utredningen tillsammans med läkarintyg, foto och några andra dokument till sin adoptionsorganisation. Det är alltså detta vi väntar på att få kunna göra nu men behöver alltså få våra papper som kommunen sitter på. Men vi har ändå satt igång med att göra de andra saker som vi vet behöver göras därefter. Som tex psykologutredningen som vi påbörjade igår. Den tar 4-5 veckor innan den är helt klar så det är skönt att ligga lite före med den. Utredningen är skickad till översättaren för översättning och ny tid med läkaren är inbokad för att förnya läkarintygen som måste vara på engelska och max får vara 3 månader gamla. Det här kan vi göra eftersom vi vet vad som ska göras pga att vi har gjort det här en gång förut. Och för att vi vet att det inte är någon kö till Sydkorea så vi kan skicka våra papper direkt när vi är klara. Är det första gången så vet man inte vad man ska göra, det är olika för alla länder. Och sen är det ju för det mesta kö till länderna innan man kan skicka sina papper.


Psykologtest del 1 check!


Igår var vi och gjorde de nya obligatoriska psykologtesten som Sydkorea numera kräver. Såklart inget man ser fram emot att bli granskad ännu mer men jag kan på ett sätt förstå att de kräver det då det ger en djupare bild om vem man är som person än utredningen som görs av Socialen. Men frågorna var rätt knasiga, iaf i det ena testet. En massa frågor om man hade vanföreställningar, hörde konstiga röster, såg syner, om det var någon som var ute efter en, om man tänkte på eller drömde om sex jämt, om man hade konstiga sexpreferenser, om man tyckte om eld, om man hade skakningar, ont uppe på huvudet osv. Och mååånga frågor var det! Det ena testet var på över 560 frågor och det andra på över 170 frågor. För mig tog det drygt fyra timmar (!), men för Måns gick det fortare, han var nog klar en timme före mig. Man var rätt mör i både huvudet och handen efteråt efter allt kryssande.

Det här var alltså del 1 av psykologutredningen. Nästa vecka ska vi dit enskilt och gå igenom testresultaten och ha ett samtal som blir ett utlåtande från psykologen. Puh! Och sen är det bara till att hala fram den stora plånboken och hosta upp 16 000 kr. Det är visserligen liten droppe av den stora totalsumman som allt kostar men det är en ny större kostnad som har tillkommit förutom den senaste höjningen av avgiften från AC och många bäckar små... Så om ni känner att ni vill stötta och hjälpa oss en bit på vägen får ni gärna bidra antingen genom en frivillig donation via Payson eller om ni vill köpa en av mina fototavlor. Länk till båda hittar ni i högermenyn. Tack på förhand!

måndag 20 april 2015

Vi har blivit godkända!



Jippi, äntligen har vi fått vårt medgivande godkänt! En stor lättnad! Trots att jag vet att nämnden mycket sällan går emot rekommendationen från utredaren att man ska bli godkända som adoptivföräldrar, att vi redan har blivit godkända en gång tidigare och inget har förändrats så vågar jag inte ta något för givet. Allt kan hända när det gäller adoptionsprocesser och beslut och ens liv ligger i myndigheternas händer.

Det blev en extra lång väntan då vårt ärende inte hann komma upp i nämnden i mars då vi var klara utan kom först med nu i mitten av april. Så det har varit en lång och jobbig väntan. Men nu är vi godkända för att få adoptera ett syskon till vår älskade Viggo!

Nu är det bara till att kavla upp ärmarna och sätta igång med pappersarbetet. Vi kommer att få ett långt dokument med instruktioner om vilka papper som ska samlas in, fyllas i och hur. Vi har bokat in den lite smått fruktade psykologutredningen som numera krävs för Sydkorea. Flera timmar hos psykologen och 16 000 kr fattigare kommer vi att bli. Förmodligen ska ett nytt läkarintyg fram, dokument ska översättas, papper ska skrivas under och foton ska tas. Mycket arbete men ett arbete framåt i rätt riktning, mot en komplett familj, ett syskon till Viggo.


 Fotoshopen